Vad jag saknar från södra Mähren? Människorna, dialekten och de vardagliga sakerna

När man växer upp någonstans uppfattar man inte mycket av det som omger en som något särskilt. Det bara finns där.

Människor som hälsar på en, välbekanta gator, trädgårdar, frukt som just råkat ge skörd någonstans, språket som alla runt omkring en använder.

Man tänker inte på det.

Det var först när jag flyttade från södra Mähren till Jihlava i Vysočina som jag steg för steg började inse hur många sådana vardagliga saker jag egentligen hade tagit för givna. Några började jag sakna nästan genast. Andra först efter en tid.

Och kanske var det som förvånade mig mest att det inte alls är stora saker. Det är snarare småsaker.

Södra Mähren, så som jag bär det inom mig.

✕ ❮

❯

Människorna och det vardagliga pratet

När jag tänker tillbaka på södra Mähren kommer jag framför allt ihåg människorna. De verkade alltid så öppna, pratsamma, ofta leende och godhjärtade. Jag säger förstås inte att alla var sådana. Det vore knappast möjligt. Men jag var van vid ett visst sätt att kommunicera, som jag ibland saknar någonstans i dag.

Människorna i Mähren kunde skratta mycket, även när de hade ett tungt arbete eller när livet inte alltid var enkelt. De klarade av att hitta åtminstone en stund för att skämta, sitta tillsammans och skratta. 🙂

Och det är just den här glättigheten och förmågan att göra en fin stund av en vanlig dag som jag alltid tyckt om hos dem. Kanske också för att jag själv är ganska lik. Jag gillar att skratta och jag gillar människor som man helt enkelt mår bra av att vara med och som man kan skratta hjärtligt tillsammans med. 🙂

Man kom till exempel in i en butik, träffade samma expedit några gånger, växlade några ord, och efter hand handlade det inte längre bara om att betala och gå. Efter en tid kände man faktiskt varandra lite grann.

På landsbygden hade det förstås också en liten nackdel. Där ville alla gärna veta allt om alla. Vem som gick vart, vem som kom, vem som var med vem, vad som hände hos vem och vad som var nytt. Ibland var det nästan för mycket, men i dag ler jag snarare åt det. Det hörde också till miljön. 🙂

Det fanns i det en märklig blandning av närhet, nyfikenhet och att människor helt enkelt visste om varandra.

Trädgårdar, frukt och känslan av att det alltid växer något runt omkring

En annan sak jag saknar är jorden. Marken. Trädgårdarna. Den där känslan av att det alltid växer något runt omkring en.

Vi själva hade inte alltid någon trädgård. Ändå var jag van vid att när någon hade ett överskott av frukt och inte visste vad den skulle göra med den, gav den bort den till till exempel grannen eller en kollega på jobbet. Då tyckte jag att det var helt normalt. Därför hade det aldrig fallit mig in att jag en dag skulle sakna en skål nyplockade björnbär. Eller hemmaodlade druvor.

Och ändå är det just druvorna jag i dag ibland riktigt saknar. Det hade jag aldrig trott förut. 🙂

Efter flytten till Jihlava visste jag dessutom en tid inte alls var jag skulle få tag på vissa saker. Var jag kunde köpa svarta vinbär, krusbär eller annan frukt. I dag vet jag förstås vart jag ska gå. Men det tog en stund innan jag hittade mina nya ställen.

Och kanske är det just av allt detta som min nuvarande glädje över att odla på loggian har vuxit fram. Även om den bara är några kvadratmeter gillar jag känslan av att plantera något, se det börja växa och sedan kunna plocka min egen tomat, paprika eller några blad kryddor. Det finns något djupt välbekant i det.

Vingårdar och druvor som jag i dag ibland riktigt saknar.

✕ ❮

❯

Vissa smaker finns bara kvar

Jag förknippar också södra Mähren med smaker. Och jag kan egentligen inte säga om rätterna jag smakar på andra ställen verkligen är annorlunda eller om det bara är jag som uppfattar dem annorlunda. Varje trakt har ju sina seder, sina recept och sitt sätt att tillaga vissa saker. Men ibland smakar jag på något och tänker att det bara inte är riktigt det. Det smakar annorlunda. Inte direkt dåligt. Bara annorlunda.

Och tvärtom räcker det ibland med en välbekant smak eller doft, och man är plötsligt tillbaka i tankarna flera år.

Det är märkligt vad minnet bevarar. Ibland minns vi varken det exakta datumet eller vad vi hade på oss då, men en doft eller smak minns vi helt exakt.

Den varma vinden

En av de saker jag verkligen kände av efter flytten var vädret. I Vysočina tycker jag att det överlag är kallare. Och det märker jag nog mest på vinden. I södra Mähren minns jag dagar då det blåste, men vinden var varm. Man gick ut och kände ingen kyla i den.

Här har jag ibland en känsla av att vinden, även en vacker dag, ändå hittar ett sätt att påminna mig om att vi är i Vysočina. 🙂

Kanske är det en ren småsak. Men just sådana småsaker börjar man lägga märke till först när man flyttar någon annanstans. Förr hade det aldrig fallit mig in att jag en dag skulle minnas en varm vind.

Och så vårt språk

Det saknar jag också. Malú, velkú, takovú… (på standardtjeckiska ”malou, velkou, takovou”, alltså liten, stor, sådan). Ord och ändelser som hela livet verkade fullkomligt normala. Tills jag flyttade någonstans där man självklart inte pratar så. Och i dag, när jag någonstans hör en välbekant dialekt, spetsar jag nästan alltid öronen. Ibland räcker det verkligen med en enda mening. Och genast känns det som om jag på något sätt känner den personen, trots att jag förstås inte alls gör det. Det är bara språket som är välbekant. Och på ett märkligt sätt nära.

Bygdefester, danser och rockkonserter

När jag påminner mig tiden då jag bodde i södra Mähren hör det också dit olika bygdefester, danser, konserter och rockkvällar. Då tyckte jag inte att det var något särskilt. Man visste helt enkelt att något skulle hända någonstans, och man gick och dansade. Det var en vanlig del av livet. Och just det är kanske en av de saker som man börjar inse först i efterhand.

Målade vinkällare och kapell – en bit av den mähriska traditionen.

✕ ❮

❯

Återvändande till välbekanta platser

Jag återvänder fortfarande mycket gärna till södra Mähren. Och ju äldre jag blir, desto mer känner jag att jag inte bara återvänder till en viss plats. Jag återvänder också till en del av mitt liv. Det räcker att åka längs en välkänd gata, och plötsligt kommer jag att tänka på något jag inte tänkt på på åratal. Jag ser ett hus och människorna dyker upp i minnet. Jag går förbi en plats och minns plötsligt vad som en gång hände där. Ibland är det en ren småsak. En mening. En bild. Någons skratt. Och plötsligt är allt för en stund mycket närmare igen.

Kanske är det just därför jag så gärna återvänder dit. Inte bara för hur södra Mähren ser ut. Utan för det jag har bevarat där i mina minnen.

Ett fält med vallmor och en by vid horisonten.

✕ ❮

❯

Hemmet kan finnas på flera platser

Allt detta betyder dock inte att jag inte trivs i Jihlava. Tvärtom. Även här har jag efter hand hittat mina ställen, mina vägar och mina vanor.

Jag gillar Jihlava och naturen runt omkring. Jag tycker om att vi har så mycket inom räckhåll. Och sedan länge vet jag var jag kan få tag på, köpa eller gå till vad. Det tog bara en stund. Förmodligen som allt som ska börja kännas välbekant.

Och kanske är det just tack vare flytten jag förstod att man kan tycka om platsen där man bor nu och samtidigt fortfarande sakna vissa saker från platsen där man kommer ifrån. Det ena utesluter inte det andra.

Södra Mähren har jag fortfarande inom mig. I språket. I minnena. I smakerna. I hur jag ser på trädgårdar och allt som växer i dem. I att några ord med en främling gör mig glad. Och kanske också i att jag ibland saknar den där varma vinden som jag då knappt la märke till.

Och varje gång jag återvänder dit får jag en märklig känsla. Vissa saker har förändrats. Andra har förblivit sig lika. Och något av allt det där har också blivit kvar i mig.

I dag har jag mitt hem någon annanstans, men jag kommer aldrig att glömma var jag kommer ifrån. Södra Mähren kommer alltid att vara en del av mitt liv, mina minnen och mig själv. Och jag kommer alltid att återvända dit med glädje. 🙂