En resa utan plan, egen bil eller boende: Pustevny, Radhošť, Rožnov pod Radhoštěm och vidare
En tvådagarsresa utan plan eller mål, utan bil: Pustevny, Radegaststatyn, Radhošť, en krävande nedstigning till Rožnov pod Radhoštěm och en natt på ett motell.
Den här gången gav vi oss av med bara ryggsäckarna. Utan bokat boende och, ärligt talat, utan någon egentlig plan för var vi skulle sova på kvällen heller. 🙂
Min mans kompis ville åka och se Pustevny, där han redan hade bokat boende, och vi fick idén att bara följa med honom. Vi skulle bidra till bensinen, titta på Pustevny och sedan helt enkelt bestämma resten beroende på vart vi kände för att fortsätta. Så en morgon gav vi oss av från Jihlava. Några saker i ryggsäcken, inget bokat boende, och framför oss två dagar som vi verkligen inte hade en aning om hur de skulle bli.
Första stoppet: Pustevny
Eftersom vår kompis hade sitt boende bokat direkt på Pustevny åkte vi med honom i bil ända upp. Pustevny är en känd bergsdestination i Beskiderna, belägen på omkring 1018 meters höjd nära berget Radhošť. Det handlar alltså inte om en klassisk by, utan snarare om ett bergsresort varifrån man ger sig ut på utflykter i omgivningarna.
Platsen är mest känd för sina färgglada trähus som nästan ser ut att vara tagna ur en saga. De mest kända är Libušín och Maměnka, som ritades i slutet av 1800-talet av arkitekten Dušan Jurkovič. Han hämtade inspiration från folklig byggnadskonst och vallakiska inslag i sin design. Hela Pustevny-området är i dag ett nationellt kulturminne. Även själva namnet Pustevny är intressant – det kommer från eremiterna som levde på platsen redan på 1700-talet.
Libušín och Maměnka – jugendträhus av Dušan Jurkovič på Pustevny
Vi promenerade bland husen, tittade på linbanan och tittade också in vid informationscentret. Under vårt besök fanns det även olika stånd, och överlag tyckte vi väldigt mycket om platsen. De där färgglada husen och bergen runt omkring har verkligen något speciellt över sig. ⛰️
Pustevny – linbanan och utsikten över landskapet i Beskiderna
Från Pustevny till Radegaststatyn
Från Pustevny gav vi oss sedan av mot Radegaststatyn. Leden går mot Radhošť, och Radegast står ungefär halvvägs. Den första sträckan kändes ganska uppförsbacke, men efter det gick det lättare att gå. Statyn av den hedniska guden Radegast är en av Beskidernas symboler. Den skapades av skulptören Albín Polášek, som kom från Frenštát pod Radhoštěm. Originalstatyn avtäcktes på platsen 1931, men i dag står en mer tålig kopia i granit här.
Kammleden till Radegast och Radhošť – statyn, naturreservatet och en bergsstuga under toppen
Från Radegast fortsatte vi vidare till Radhošť. Berget Radhošť ligger på 1 129 meters höjd, och på toppen står kapellet för den helige Kyrillos och Method med sin klockstapel i trä. Kapellet stod klart 1898, och intressant nog är det en av de högst belägna kyrkobyggnaderna i Tjeckien. Där finns också en skulpturgrupp föreställande de två missionärerna, likaså skapad av skulptören Albín Polášek. Det är en av de mest kända platserna i Beskiderna och även en viktig pilgrimsplats.
Toppen av Radhošť – kapellet för den helige Kyrillos och Method samt sändarmasten
Här tog vår kompis farväl av oss. Han gick och åt på restaurangen vid bergshotellet Radegast, och vi bestämde oss för att fortsätta. Vi ville nämligen ta oss ända fram till Rožnov pod Radhoštěm. Men just då hade vi verkligen ingen aning om vad som väntade oss.
Nedstigningen vi inte glömmer i första taget
Från Radhošť gav vi oss av längs den rödmarkerade leden mot Rožnov pod Radhoštěm. Någonstans på vägen skulle vi ha svängt av mot en bättre stig, men på något sätt missade vi den avtagsvägen. Kanske också på grund av hur terrängen runt omkring såg ut just då. I dag kan förstås allt se helt annorlunda ut där. Vi hamnade i alla fall på en riktigt otrevlig, stenig nedstigning.
Vi fortsatte att sjunka nedåt, och det blev allt svårare att gå på stenarna. Efter ett tag började benen darra helt av sig själva. Om det berodde på trötthet, den långa nedstigningen eller en kombination av båda vet jag inte, men det var verkligen en påfrestning för dem.
När vi kom fram till vägskylten Pod chatou Mír bestämde vi oss för att vi inte ville gå ännu en liknande sträcka. Vi förlängde hellre vägen lite och fortsatte via en omväg på en bättre, om än längre, stig och väg, i stället för att fortsätta ner genom besvärlig terräng längs den röda markeringen.
Den steniga nedstigningen från Radhošť som vi inte glömmer i första taget
Äntligen civilisation
Efter ett tag kom vi äntligen fram till ett fik som hette Bouda u Kotulků i Rožnov pod Radhoštěm. Efter den nedstigningen var det nästan som en liten räddning för oss. Vi tog något sött att dricka, gick på toaletten och, framför allt, satte vi oss äntligen ner en stund. Och det var precis där vi började ta itu med en ganska viktig fråga.
Var skulle vi sova?
Vi öppnade Booking och började leta efter boende. I trakten fanns det inte mycket ledigt kvar, men till slut hittade vi det sista lediga rummet i Valašské Meziříčí – på Sport Motel Bečva. Vi hade aldrig sovit på ett motell förut, och jag erkänner att jag var lite skeptisk till det. Jag förknippade den typen av ställen mer med något äldre och inte särskilt fint, och jag var inte särskilt sugen. Men priset var ganska bra, det fanns inte många andra alternativ, och vi bestämde oss för att bara prova. Vi bokade rummet och hade åtminstone säkerheten att vi skulle ha någonstans att sova den kvällen.
Nu när vi ändå var i Rožnov …
Eftersom vi hade tagit oss ända fram till Rožnov pod Radhoštěm hade det varit synd att missa Vallakiska friluftsmuseet. Dess historia går tillbaka till 1925, och bakom tillkomsten stod framför allt bröderna Alois och Bohumír Jaroněk. Med tiden växte här fram Trästaden, Vallakiska byn och Kvarndalen, där man kan se hur man levde i Vallakien förr i tiden.
Vi gick runt bland trähusen och kunde förstås inte motstå frgál, som såldes där. Efter all den gången kom de verkligen lägligt. Sedan styrde vi sakta kosan mot bussen. På vägen stannade vi ännu vid en affär, köpte något att äta och gav oss av mot Valašské Meziříčí.
Vallakiska friluftsmuseet – trästugor, klockstapel, brunn och en titt in i interiörerna
Vår första natt på ett motell
I Valašské Meziříčí klev vi av bussen, öppnade kartan i mobilen och gav oss av till fots mot vårt boende. När vi kom fram började mina farhågor ganska snabbt skingras. Redan utifrån såg det inte alls illa ut.
Ägaren väntade redan på oss och berättade att vi hade haft tur. Vårt rum var nämligen redan bokat, men den ursprungliga gästen hade blivit full och ringt och sagt att han ändå inte kunde komma. Han trodde att han inte skulle kunna sälja det till någon annan, och då bokade vi det. Vi fick nycklarna och gick och tittade på var vi faktiskt skulle sova den natten. Och rummet var jättefint. Det hade till och med en liten terrass. Vi gillade hela miljön runt omkring, och min föreställning om hur en natt på ett motell skulle kännas kom ganska snabbt på skam. 🙂
I dag heter det här boendet Sport Hotel Bečva och är fortfarande i drift.
Vårt rum på Sport Motel Bečva – bättre än jag förväntat mig
Vid motellet fanns det också ett fik, och efter hela dagen var vi ordentligt hungriga. Vi var trötta, benen värkte, och i det ögonblicket brydde vi oss verkligen inte om vad som var hälsosamt eller inte. Vi beställde nästan allt som gick att beställa. En hamburgare, pommes med cheddarsås och bacon samt en clubsmörgås. Och allt var jättegott. Normalt äter jag inte den typen av mat och dricker inte söta drycker heller, men efter den dagen kändes den där hamburgaren nästan som den bästa hamburgare jag någonsin ätit. 🙂
En välförtjänt middag efter en krävande dag på benen
Sedan satt vi bara och tittade omkring oss, vilade och var glada att vi inte behövde gå någonstans mer. Den dagen behövde vi verkligen inget mer.
Andra dagen i Valašské Meziříčí
På morgonen bestämde vi oss för att titta lite på Valašské Meziříčí innan vi tog tåget vidare. Från boendet gick vi mot centrum, och en del av vägen gick längs Rožnov-Bečva. Valašské Meziříčí ligger vid sammanflödet av floderna Rožnov-Bečva och Vsetín-Bečva. Intressant är också att det fram till 1924 var två separata städer – Meziříčí och Krásno.
En promenad längs Rožnov-Bečva i Valašské Meziříčí
Vi tog oss ända till torget och stannade även vid Žerotín slott. Dess historia går tillbaka till 1500-talet, och i dag används det framför allt för kulturella ändamål. Förr hade det dock de mest skiftande användningsområden, och under en period fanns till och med ett kvinnofängelse där. Den här gången hade vi inte tid för en längre rundtur i staden, eftersom nästa tåg väntade på oss. Den här gången till Hranice.
Torget och Žerotín slott i Valašské Meziříčí
Ett snabbt stopp i Hranice
I Hranice hade vi lite tid kvar innan nästa tåg till Brno gick, och vi ville inte tillbringa den bara på stationen. Vi gick och tittade på torget och även på det lokala slottet.
Den historiska stadskärnan i Hranice – kyrkan, rådhustornet och jugendhus
Hranice har en vacker historisk stadskärna, och det var faktiskt slottet som fascinerade mig mest. Innergården täcks nämligen av ett glastak, vilket har skapat ett ljust atrium inomhus. Dessutom går det bara att gå in, eftersom byggnaden i dag hyser kommunkontoret. Det är just det jag älskar med att resa. Ibland kommer man till en stad bara för att man väntar på tåget där, och till slut stöter man på en plats som verkligen fascinerar en.
Slottet i Hranice – tornet, portalen och en ljusfylld glastäckt arkadgård
Slutet på vårt äventyr
Från Hranice fortsatte vi med RegioJets tåg till Brno. På tåget åt vi något och började ta itu med den sista delen av resan hem. Min man hittade någon på BlaBlaCar som just skulle åka från Brno till Jihlava, men innan vi hann boka resan var den redan borta. BlaBlaCar fungerar enligt principen om samåkning. Förare som är på väg någonstans och har lediga platser i bilen kan erbjuda skjuts åt andra som är på väg åt samma håll och på så sätt dela på resekostnaden. Tjänsten erbjuder även sökning av bussar och tåg. Den här gången gick det dock inte vägen för oss. Vi fick alltså vänta på RegioJets buss till Jihlava.
Och därmed tog vårt lilla tvådagarsäventyr utan riktig plan och utan boende bokat i förväg slut. När vi senare mätte vår vandringsled från Pustevny via Radhošť ända till Rožnov pod Radhoštěm i efterhand blev det ungefär 13 kilometer.
Efter de där två dagarna hade vi verkligen fått nog. Benen värkte, vi tänkte tillbaka på den steniga nedstigningen länge efteråt, och vi upptäckte också att det kan vara ganska spännande att leta efter boende medan man reser. 🙂
Åtminstone har vi något att minnas i dag. 🙂
Och ni då? Skulle ni klara av att ge er av i två dagar med bara en ryggsäck och utan bokat boende, eller behöver ni ha allt planerat innan ni reser?
Bra att veta
Hur lång är leden från Pustevny till Radhošť?
Från Pustevny till Radhošť leder en led på omkring fyra kilometer. Längs vägen passerar man den kända Radegaststatyn.
Hur långt är det från Radhošť till Rožnov pod Radhoštěm?
Den markerade leden mellan Radhošť och Rožnov pod Radhoštěm är omkring sju kilometer lång. Men på grund av den väg vi valde och en omväg vandrade vi ungefär 13 kilometer från Pustevny till Rožnov.
Vad kan man se i Rožnov pod Radhoštěm?
En av de mest kända platserna är Vallakiska friluftsmuseet. Det består av flera områden där besökare kan lära känna traditionell arkitektur, hantverk och livsstilen i Vallakien.
Vad kan man se i Valašské Meziříčí?
Vid ett kortare besök kan man promenera genom stadskärnan och torget och titta på Žerotín slott. Staden ligger vid sammanflödet av floderna Rožnov-Bečva och Vsetín-Bečva.
Vad är intressant med slottet i Hranice?
Slottet i Hranice har en renässansgård med arkader, i dag täckt av ett glastak. Byggnaden hyser kommunkontoret, och bottenvåningen är fritt tillgänglig.
